Tjosan

Tjoho! Fasiken vad glad man blir när det är sol! Überupphetsande bara att kunna sitta på balkongen i oanständiga kläder utan att frysa fläsket av sig. Igår blev det inte så mycket utomhusvistelse tyvärr pga den oförskämda febern jag hade. Men idag var febern bättre så då blev det matshopping och sen skräpmat på gården med Trumpeten och lillmonstrena. Aldeles fantastico att ligga och glassa på Trumpetens wonderfilt, knapra halstabletter och lyssna på in flames. Till våran förskräckelse så blev vi angripna av de tyvärr icke-utrotade blodsugarna och då bestämde vi oss för att bege oss in i säkerheten. Jag hoppas att jag smittade de små jävlarna med min körtelfeber eller halsfluss eller vad fan det nu är som älskar att jävlas med mig.
För en vecka sedan så var det ju bandit igen. Perkele, vad kul det var. Dåliga band dock, men som faktiskt visade sig vara bättre i verkligheten. Det blev verkligen ett dygn av fest av allra högsta grad. Rosa pyjamasklädda norrlänningar, 2 morganpackade Katrinor, en ständigt headbangande ensamvarg i hytten, 2 jävliga per som inte lät oss sova en blund och sist men inte minst 24h med bara rock och metal. Kunde inte vart bättre ju. :P Kan ju bjuda på några bilder för skojs skull, att skriva alla detaljer vore som att försöka gå jorden runt. (Men det får bli när uppladdningsknappen tänker sluta stjärta sig och känner för att reagera när jag trycker på den.)
De sista timmarna av resan började iaf tröttheten komma ikapp oss. Och för att inte tala om baksmällan som smög sig på. Inte ens återställar mojiton klarade av att hålla mig på topp. När vi landade i stockholm igen så var jag icke kry. Inte någonstans faktiskt. Tröttheten, huvudvärken och det horribla spyillamåendet gjorde mig nästan omänsklig. ^^ Men jag blev väl omhändertagen när jag kommit "hem" sen på kvällen. ♥

Annars är det mesta faktiskt bra just nu, jag mår för första gången på länge.. bra. Nu är det bara ekonomin som bråkar. Skulle den helt mirakulöst ordna upp sig någon jävla gång så skulle allt vara perfekt. Men jag antar att det bara är att fortsätta kämpa på och bita ihop, det kan ju bara inte vara såhär föralltid. Men ofta känns det helt jävla hopplöst. Fan, vad hände egentligen? Jag visste ju att jag skulle bli ensam kvar med allt när jag valde att gå min egna väg, men det kändes inte som att det var rätt anledning till att stanna i något som gjorde mig olycklig?
Men börjar bli lite smått trött nu på att gråta över ekonomin hela jävla tiden. Nu får det ju gärna ta och vända, jag försöker ju verkligen så varför går det då inte? Jäla pest..